Cowgirl up!

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag.
Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju...

 

Intresset för att klickerträna häst verkar öka, vilket ju är väldigt glädjande. Inte minst märks det i några grupper och forum för klickerträning eller belöningsbaserad hästträning där jag är med. Det har på senare tid varit en ganska stor tillströmning av nya medlemmar. Framtiden ser lovande ut! Även om inte alla är beredda att ta steget och själva övergå till ett belöningsbaserat förhållningsupplägg så tror jag hästvärlden i stort gynnas av en större öppenhet inför olika metodval. Så alla som bara är lite nyfikna är också välkomma! 

Kunskaper om vad som faktiskt utgör grunderna i det klickerskt eller belöningsbaserade förhållningssättet varierar, vilket är helt naturligt. Inte blir det lättare av alla olika benämningar heller

• klickerträning
• belöningsbaserad träning,
• +R
• relationsbaserad träning

Belöningsbaserad träning innebär att fokus ligger på att förstärka de beteenden en  vill se mer av genom att tillföra hästen något som hästen tycker om att få och som  ökar sannolikheten för att hästen vill upprepa beteendet. Dvs en vill belöna fram det en vill ha från hästen. Grunden i träningen är positiv förstärkning, se Fred ovan. 

I klickerträning så används en markör, t ex en klickerdosa eller ett speciellt ord/ljud som pålitligt talar om för hästen att det du gjorde precis nu leder till att jag ger dig det du vill ha. 

I klickerträning läggs också vikt vid att hästen deltar frivilligt och hästens egna initiativ förstärks.

En formar fram beteenden genom att fånga sådant hästen erbjuder frivilligt och bygger sedan vidare på det. 

En bestraffar och korrigerar inte oönskade beteenden. I stället tillrättaläggs miljön så att oönskade beteenden inte uppstår. 

+R betyder att att en använder sig av positiv förstärkning, dvs samma definition som belöningsbaserad träning. Med eller utan markör. 

Relationsbaserad hästträning verkar vara ett eget namn eller varumärke för två tränare som så vitt jag kan bedöma numera jobbar belöningsbaserat. 

Gemensamt för alla ovanstående varianter är att vilja skapa träningssituationer som där hästen känner sig tillfreds och delaktig, där  det är enkelt för hästen att välja de beteenden vi önskar och att en inte använder sig av korrigeringar och bestraffningar. 

Det är roligt att intresset för sk positiva metoder ökar bland hästfolk, på samma sätt som det gjorde bland hundfolk för några decennier sedan. Den ökade efterfrågan innebär att allt fler tränare uttrycker sig som om de tränar mer med belöning.  De kallar sig inte för klickertränare precis, men vill gärna framhålla att de jobbar med positiv förstärkning.

Ett vanligt missförstånd är t ex att beröm är detsamma som positiv förstärkning. Den bistra sanningen är att för de allra flesta hästar så är beröm signal för att nu upphör trycket eller just nu är det liten risk för en bestraffning. Det kan ju vara skönt, men då ligger det sköna i en lättnad, inte i glädjen över att få något. Dvs hur glad än människan anstränger sig för att låta så är det likt förbaskat negativ förstärkning det handlar om.  Det kan mycket väl vara så att att en upplever att hästen blir glad över att en berömmer, men då blir den alltså glad för att den just nu slipper undan något annat besvärande. Se Fred ovan. 

Ett annat vanligt missförstånd är att du kan belöna med vila. Ja, det kan du, om träningen  inte är uppskattad av hästen. Dvs om hästen uppskattar pausen, så är det negativ förstärkning - lättnaden att slippa något. Har du en klickertränad häst, då får du t o m träna hästen att acceptera pausen. För paus/vila behövs även i det belöningsbaserade/klickerska träningspasset, men det är inte något hästen vill ha frivilligt. 

Men om man ger godis då, då är det väl belöningsbaserat? Ja och nej, beroende på hur det görs. Att få en godbit då och då är säkert uppskattat av hästen. Om den kopplar godbiten till utförandet av ett beteende  och om det är godbiten som gör att sannolikheten för beteendet ökar, det är en annan historia. Om det används -R och +P, dvs negativ förstärkning och straff, dvs tryck/eftergift och korrigeringar för att få fram och upprätthålla beteenden  - så är det inte belöningsbaserat/+R tränat/klickertränat - hur mycket gotta det än delas ut. Inte ens om det klickas till. Risken är överhängande att för hästen så överskuggar förekomsten av negativ förstärkning/straff och blir det som styr beteendet. 

Ytterligare förvirring uppstår kring frihetsdressyr och trickträning. Bara för att något sker utan utrustning eller handlar om beteenden som inte är ridning så är det inte belöningsbaserat. Godis kan förekomma, se ovan, men det är hur beteenden lärts in och vidmaktshålls som avgör.  Det delas flitigt olika videoklipp med frågan "Är det här klickertränat/positivt inlärt?" och det är det i princip aldrig. 

Håller tränaren i ett spö är det garanterat inte det, även om de vill att spöet ska kallas för stick, pekpinne eller förlängd arm. Vi människor är experter på att lura oss själva genom att döpa om saker. Fundera i stället på vad det är hen vill göra med den där pekpinnen eller förlängda armen, och varför den ens behövs? 

Kan hästen välja bort att utföra ett beteende? Kan den ostraffat gå ifrån träningssituationen? Vad händer när tränaren givit ett kommando som hästen inte följer? Hur ser hästens känslouttryck ut under träningen? 

Det är helt ok att vilja träna med tryck/eftergift om en föredrar det som metod. Det är helt ok att vilja testa belöningsbaserat lite grann samtidigt som en fortsätter med sitt vanliga. Så har vi nog alla gjort i början. Att välja en egen hybridvariant med inslag från olika metoder är också ok. Det är också helt ok att råka hamna i akuta lägen där en använder tryck/eftergift/straff. Det händer alla någon gång. Men att försöka lura sig själv eller omgivningen med smarta omskrivningar är inte ok, det leder bara till missförstånd både i diskussioner med andra och i den egna  träningen. Att intala sig att det inte påverkar hur ens häst upplever träningen och i förlängningen  vår relation är också ett misstag. Alla våra val har konsekvenser. Vissa val vi gör kan kraftig försämra möjligheterna att använda belöningsbaserade/+R/klickerträningens fulla potential. Då är det ju bra att iaf förstå vad en gör och varför. 

Det blir också lättare att göra nästa val om en har koll på vad en gjort hittills. 

Avslutar med en ljuvlig film från Ann-Louise Ryrvik - helt utan förlängda armar ❤❤❤

En väldigt omtumlande dag.
Vi vågade oss på att släppa ut Hottis från boxvilan och det verkar ha gått bra.
Så vann vi högst oväntat ett par biljetter till SIHS kvällsshow i Mälarklinikens fototävling på FB.

Vårt bidrag:

Det kändes ju skojigt att Hottis bidrog till att vi FICK något gratis från en veterinärklinik!
Så hem och duscha av sig värsta stalldammet och iväg till Friends Arena för andra gången denna helg, iaf för mig.
Jag hade ju den äran med fina syskonbarnen och syster i fredags.

Nu fick jag med mig Ebba och vi gottade oss med kaffe och lussebullar på våra fina platser.

Våra pausfavoriter. Vill ha...

Så var det dags för fyrspannsfinalen. Jag älskar ju fyrspann. Har alltid gjort, ända sedan barnsben. Det är något med hur hästarna och människorna sliter tillsammans med att lösa uppgifterna tror jag.

Här ger Luma del Lux allt tillsammans med sina vänner. För att det är vad hästar gör för oss hela tiden. Allt och lite till, ofta utan att vi ens förstår hur mycket vi får av dem.
Luma del Lux är stånghästen med den vita bläsen. En stund senare dör han mitt framför våra ögon på prisutdelningen.
Det hjälper inte att Boogies bästa veterinär Axel springer så fort han kan. Det finns inget att göra.
Speakern uppmanar oss att sitta kvar, showen ska snart fortsätta.
Frihetsdressyr och tomteparad. Några clownhuvuden guppar oroligt omkring i ryttargången.
Barn runt om oss gråter hejdlöst.
Hästar ska väl inte dö mitt i en familjeutflykt? Så kan det väl inte vara?

Axel får berätta om hästens hjärta som inte längre slog. Att höra hans röst, som alltid inneburit hopp och förtröstan för oss, gör det hela ännu mer hjärtskärande.
Vi går när frihetsdressyrens musik startar.
Bakom oss vrålar publik i protest. Musiken stoppas. Nu behövs det läkare på läktaren.
Det kommer sjukvårdspersonal springande med hjärtstartare i högsta hugg.
När hästar ger allt och lite för mycket, så mår tydligen inte vi människor heller så bra.
Vi hoppas det inte var så allvarligt som det verkade, kanske "bara" för mycket känslor?
Vi kör hemåt med många tankar i våra huvuden. Mest av allt längtar vi efter att få pussa på våra egna hästars mjuka varma mular.

Efter Ralph Hull clinicen har Boogie fått vila helt i tre dagar ute på ponnybetet. Hon har fått komma in och bli pysslad med varje dag. Både hon och kompisen Bella uppskattar en stund i sval box som omväxling till sin älskade ek. De är också glupskt hungriga, då de ogärna lämnar skuggan för att beta dagtid. Men gräset är kortklippt och magarna runda, så de jobbar nog nattskift i stället.

Igår fick Boogie trimma igång igen med lite frihetslongering. Eller vad man nu ska kalla det som jag absolut inte trivs med att kalla frihetsdressyr. Hästen är lös, jag har godis och klicker och så turas vi om att föreslå övningar. Ungefär så.
Det var varmt och kvavt i ridhuset, och Boogie ville mest föreslå samling i skritt. Några fattningar blev det också, men inga längre durationer.

Idag var det svalare och jag körde uppsuttet. Hade t o m petat in stången, och tänkte vara noga med mig själv att styra med säte/skänkel och bara röra handen i den "lilla boxen" som Ralph pratat om. Jag red bettlöst hela kursen, men försöker komma ihåg att rida på stång någon gång i veckan .
Om jag nu någonsin varit orolig för att Boogie skulle ha tagit illa vid sig och känt att signaler blivit förgiftade av den mer traditionella ridningen under kursen, så kunde jag genast lägga det åt sidan. Trots att vi delade ridhus med en relativt nyinflyttad valack så var hon ivrig att föreslå fattningar. Galoppen var jättefin, bara att åka med, och jag fick forma med innerskänkel utan att tappa vare sig i duration eller latenstid. Ett av de roligaste och bästa pass vi haft på länge! Jag kunde verkligen bara liksom sitta "i hästen" och tänka fattning, så rundade och rullade hon. Fick även godkänt av Ebba att ingenting såg stelt och kantigt ut. Härligt att hon var så fräsch efter kursen! Man vet ju aldrig när man byter underlag och dessutom rider mer intensivt än vad man gör hemma.

Efter ridpasset lite haghäng i solnedgången med Boogies lilla crew, som precis gick på nattskiftet.

Boogie och Bella

26-årigt russto

Bella fotobombar

 

I onsdags kväll drog Boogie och jag iväg i värmen till Örsundsbro för att installera oss i god tid inför vårt första koevent för året. 

 

Working Horses skylt, Ängen 6 i Örsundsbro.   (min bild)

Ralph är en ny bekantskap för oss. Vi har ju tidigare diskuterat en del i Belöningsbaserad Hästträning hur det är att träna för konventionella tränare när man är klickertränare. Jag hade ingen aning om hur det skulle utfalla på denna kurs, och var fullt beredd att avstå träning om det skulle visa sig att vi hamnade på kollisionskurs med vårt ordinarie träningsupplägg. Samtidigt hade jag en stark tilltro till Boogies lust på koarbete.

 

Trångt och stökigt, sa Boogie dag 1. Dag 2 letande hon luckor och gav järnet.  (min bild)

 

Nålsögat var väl snarare "dry work" och mekaniska kossan. Självklart måste tränaren få se alla rida sin häst i alla behövliga gångarter och manövrar, innan man släpps loss på levande djur. 

Framridning i grupp med 8 hästar på banan är dock inte vårt starkaste kort. Framridning av kossehäst verkar främst bestå av galopp, och flera berättade att de behövde galoppera sina hästar minst 30 min för att "få kontakt". Ena volten kör höger varv, andra vänster. Boogie ville inte galoppera alls, hon vill helst stå i mitten och vara ur vägen. 

Jag la en massa klick för att flytta sidled för skänkel. Det skulle sedemera visa sig vara den viktigaste klickpunkten för arbetet, flytta ut för skänkel. När man rider efter kossan måste man hålla sin linje en bit i från kossan för att ha chans att hinna förbi och stoppa. Men i stället vill man gärna som orutinerad häst och ryttare dras närmare kossan, och då är man chanslös om den fintar. Så "cowside leg" är typ den viktigaste hjälpen man har, och det ord som Ralph förmodligen fick säga flest gånger under kursen till alla.

 

Ralph på en deltagares häst när han går igenom stångbettets verkan och hantering (min bild)

När Ralph sedan skulle titta lite närmare så var vi bara två i taget i rörelse och då gick det bättre. Men inte lysande och vi hade en diplomatisk diskussion om sporrars vara eller inte vara i Boogies liv.  Bestämde mig där och då att inte gå in i diskussion om mitt vanliga träningsupplägg, men jag har ogenerat klickat och matat där det funnits tillfälle. Några kommentarer om det kom aldrig. Jag har också varit väldigt tydlig med att jag inte har tävlingsambitioner, men att jag vill ha roligt med hästen,  undersöka hennes potential i koarbetet och lära mig själv mer. Ingen press på tränaren att få allt perfekt    Bara en tant som leker med sin häst. 

Efter "dressyren" var det dags för mekaniska kossan. Jag hade hunnit åka till Eva och träna på den en gång innan kursen. Det var tänkt fler, men blev förhinder av olika skäl. Hur som helst så gjorde nog den enda gången att Boogie i alla fall kunde tänka sig att gå fram mot maskinen. Hon har ju tidigare tydligt visat på rädsla och ovilja att ens gå nära, vilket förmodligen hänger samman med tidigare upplevelser av sådan träning. Men nu gick hon fram. Medan jag var superglad för det, var Ralph frusterad över att hon var för långsam och inte satsade. Samtidigt var han duktig på att lägga upp övningarna för att få fram rätt beteende hos hästen, och pedagogisk i sina förklaringar för ryttaren.  

Efter lunchen var det dags att hämta in korna. Grupparbete på hög nivå. Eller låg, beroende på hur man ser det.  Lite väl många chefer för min smak. Jag kan vara jättelydig, men bara åt en i taget   

Nåja, vi fick in kossorna i fållan till slut och in på banan, där vi skulle sedan turas om att skilja ut ett djur i taget. På de koträningar jag varit på tidigare har jag lyckats med det, men av någon anledning blev allt rörigare än vanligt. Inte bara för mig utan för de flesta. Ralph bestämde sig för att vi alla skulle jobba med ett djur i taget på resten av kursen...

Dag två jobbade vi med detaljslipning av vändningarna mot staket utan vare sig ko eller  flagga först. Boogie var mer tillfreds på framridningen trots att den inte var ett dugg lugnare. Jag VET att jag ofta beskriver henne som mer tänkande än vad som är möjligt för en häst. Men min upplevelse ÄR att hon, så fort hon har helt klart för sig att det finns kor i träningen, blir mycket mer tolerant med närheten till andra hästar. Både dag två och tre har hon frivillgt erbjudit galopper rakt in karusellen. Nej, inte rakt in, jag känner hur hon studerar, inväntar en lucka och sedan bjuder in i den.  Superläckert! Både höger och vänster, tjoflöjt. 

"Låt oss få det här överstökat så vi kommer åt korna någon gång"

  

Foto: Anipic.se

 

Hon gick också riktigt bra på mekaniska. Inte bara tolererade den, utan jobbade den.  Jag hann inte med att belöna särskilt mycket i själva arbetet, det var snarare Ralph som var så bra på att sköta fjärren så att rätt beteenden gav utdelning och låtsaskon triggade igång hennes "koighet". 

När det sedan blev riktig ko på eftermiddagen hade både Boogie och jag fått med oss så bra tips om placering och linjer och hade skitkul! 

 

Foto: Anipic.se

"It's a good horse. She reads the cow well and she's a good stopper. She's got good form and conformation" 

Så blev det prat om härstamning och tänk vad fånigt roligt det är att någon gång ibland få uppleva att Boogie är "rätt" och inte en katt bland hermeliner. 

 

Foto: Anipic.se

         Foto: Anipic.se   

Dag tre var lite tröttare, men med samma upplägg. Den stekande värmen i tre dagar tär på både häst och ryttare. Upplägget att alla är till häst hela tiden gör att man är inne på den dammiga ridbanan i princip hela dagen med väldigt långa väntetider mellan sina insatser.  Mellan passen vistas hästarna i små rephagar, inte större än boxen hemma, utan chans till skugga. 

 

Jag har med en dåres envishet (och Axels goda råd i örat) promenerat och promenerat på den lediga tiden. Så Boogie kändes faktiskt inte så stel som man skulle kunna tro efter tuffa insatser på nytt, djupt,  underlag. 

Inte heller ett dugg ovillig att gå in på banan, tvärtom. Hon har varit pepp inför alla pass i tre dagar. Så även sista dagen gick bra och jag är så stolt och lycklig över min tappra lilla häst!  Trots att själva ridningen bitvis varit oklickersk så har hon fortsatt bjuda och som sagt, varit väldigt positiv till att gå in och jobba igen.  Jag har "stödmatat" snarare än belönat enskilda beteenden , men det har fungerat ändå. Hon är för söt när man backar av från kossan efter avslut och hon sedan direkt kräver sin äppelbit. 

Det enda hon har visat ovillighet till har däremot varit att gå tillbaka till  rephagen   där har jag fått köra handtarget...

Ralph och hans fru Maureen var väldigt trevliga att lära känna. Han har en ganska lågmäld och tålmodig instruktörsstil. Kommer med bra liknelser och beskrivningar så man förstår vad han vill att man ska göra. En trevlig gest är när han går runt på morgonen medan man sadlar och småpratar, kollar lite på ens utrustning och ger små tips, vilket gör att alla känner sig sedda och går in på banan med en bra känsla. Jag kommer absolut att vilja träna för honom igen om tillfälle gives .

Eva och Mattias är fantastiska arrangörer och det är alltid trivsamt att vara på deras anläggning.

Den enda gnutta kritik jag har är att det var för få kor i förhållande till antalet deltagare. Nu tror jag det var tänkt att vara flera, men att något hänt på den fronten. På de koträningar jag och Boogie varit på på andra ställen har man fått fler chanser per pass, och det kändes lite synd att inte få mer tid  att jobba riktig ko med Ralphs goda råd direkt i örat. 

Nu har jag med mig ännu mer tankar om vad jag ska förträna på hemmaplan för att få ut det mesta av koträningar för "vanliga" tränare utan att behöva gå upp i tryck. 

För fler koträningar blir det. De där ögonblicken när hästen ligger helt rätt på kon och man själv gör just ingenting är galet beroendeframkallande. Jag kan inte heller föreställa mig något annat där jag är så totalt här och nu i stunden som på dessa träningar.  Förmodligen hade det varit billigare och enklare med heroin, men det här är nog hälsosammare   

 

Circling the cow   Foto: Anipic.se

 

 

Min favoritbild av fotografen på plats,  Anipic.se.     För det är när hon ser ut så här som hon är ett med kons rörelser, min älskade arga kossehäst