Cowgirl up!

När en bloggar så sällan går det inte att skriva ikapp.
Jag börjar mitt i i stället.

I helgen var jag på seminariet Lugnande signaler och Emotioner hos häst med Rachaël Draaisma och Rachel Bedingfield.
Lyxigt nog på hemmaplan i Knivsta kommun!

Det var första gången jag lyssnade på dessa föreläsare. Roligt och inspirerande!
Rachel pratade huvudsakligen utifrån Panksepp så det teoretiska var välbekant. Nu blev det konkret kopplat till häst med många filmexempel. Rachel var behaglig att lyssna på.

Rachaël presenterade sin studie av hästars kroppsspråk med fokus på lugnande signaler. Hon har en bakgrund som hundtränare och har jobbat tillsammans med Turid Ruugas, därav fokus på just lugnande signaler.
Våra kunskaper om hästars känsloliv och känslouttryck är oftast baserade på myter och väldigt lite forskade på. Rachaël har verkligen gjort ett pionjärarbete!

Söndag eftermiddag var mycket praktiskt orienterad med olika övningar för att lära sig använda lugnande signaler för att hjälpa sin häst i svåra situationer.

Jag åkte sedan direkt till stallet där solen fortfarande sken tack vare tidsomställningen.
Boogie och jag hade haft en något uppskruvad ridtur i fredags med griskontakt. Nu hade jag på seminariet precis fått lära mig att det tar 2-3 dagar för stresshormonsnivåerna att återgå till normal nivå hos häst, och att det därför blir bättre träning att göra lugna oproblematiska saker i några dagar. Så i stället för att satsa på motbetingning i svinriket så tänkte jag att en fri promenad skulle vara en bra aktivitet. Dessutom fint att passa på på stora hingstbetet medan underlaget fortfarande funkar. Jag har ju inte vågat gå med helt lös häst längs vägar och slingor ännu. Tänk om hon blir överbelastad och drar hem? Bilar, travekipage och den rikliga förekomsten av hingstar oroar mig för mycket. Fram för allt hingstarna, som ju också rids och tränas i samma omgivning. Är inte alls sugen på något halvspanskt till 2019....
Så det har känts bra att få stänga en tråd om sig men ändå ge henne fritt val på en enorm yta.

Men när en inte jobbar i labbmiljö så kan en aldrig veta vad som blir en stressfri aktivitet.
Just idag uppstod ett komplicerat hästmöte borta på vägen. Svårt för Boogie att släppa...

Jag provade på några av de olika lugnande signaler som jag lärt mig under dagen.
Haha, jag borde väl lärt mig att jag inte ska försöka ?prata kroppsspråk? med den här hästen.
Om det är hon eller jag som inte följer manualen låter jag vara osagt...

Men jag ska då helt klart inte försöka skydda henne från stimulit, det spelar ingen roll om jag flankar eller splittar, grundregeln i vårat samspel måste vara att jag inte stör hennes synfält så hon inte ser ordentligt.
Borde jag ha räknat ut med lilltån .

Och att de lugnande signalerna skulle smälla högre än mat i tillspetsade situationer gäller inte denna utpräglade klickerhäst.
Hög förstärkningsfrekvens is da shit.
Även när vårbrunsten slår till vid åsynen av en sprillans ny hingst på gården!

Hon följer mig så fint på de här promenaderna.
Ibland spexar hon till det med lite krumbukter.
Ibland väljer hon vad hon tycker är en bättre väg.
Men hon är aldrig längre bort än högst 20 meter innan hon kommer ikapp igen.

Jag gömde lite morotsbitar och äppelklyftor som hon fick leta efter.
Jag hade även med lite hö att sprida ut för att simulera betesstunder nu innan det finns gräs.

Det är tydligt att hon uppskattar den här aktiviteten.

På vägen tillbaka började hon splitta mig. Dvs försökte valla mig bort från utgångsriktningen.
När jag fortsatte mot grinden pekade hon åt andra hållet.

När jag inte lyssnade på det heller så suckade hon tungt.

Och kom till mig ändå som den lilla stjärna hon är.

Jag kopplade bara i halsringen. Jag styr aldrig i halsringen, jag följer eller ber henne följa mig på samma sätt som när hon är lös. Halsringen är bara som en säkerhet OM någon tappar ett pungdjur eller så. Jag tänkte låtahenne fortsätta sniffa runt lite kring stallet.

Men Boogie hade helt andra planer.
Hon ville inte gå hemåt. I stället styrde hon ned oss på rakbanan.

Jag som precis inombords brottats med den där vanliga ångesten över att det belöningsbaserade förhållningssättet ibland leder till underskott på motionsfronten.
Då väljer hon alldeles frivilligt att köra en extra runda på 2,5 km.
Hon hade nog kunnat fortsatt ännu längre, men jag hade inte pannlampan med denna gång.

Den känslan - min häst är helt tillfreds med bara mig som sällskap, vi följer varandra utan fysiska band och hon väljer bort att gå hem till kompisar och middag och tar i stället med mig på en extra sväng.
Vardagsmat för hundägare, men förunderligt som hästägare...

Jag är ju sämre än sämst på att åstadkomma filmning av träningspass. Men i den eminenta FB-gruppen Horse Charming så pågår en utmaning att filma tre specifika beteenden som är inlärda force free, dvs utan tvång, alltså med positiv förstärkning. 

De tre beteendena är hovlyft, inkallning och fritt följ - Talk to the hoof, Call me och Walk with me. 

Ha, det kan vi ju tänkte jag! 

Hittills har jag bara skickat in hovlyften.Jag har startsignal på beteendet, dvs Boogie får själv signalera att hon är redo genom att muldutta på hovkratsen. Sedan vill jag att hon påbörjar lyftet så att jag liksom möter hennes hov.  I instruktionen från Horse Charming ingick även att en skulle sätta ned hoven tå först, inte bara släppa den. Det blev lite mysko för oss eftersom Boogie brukar kontrollera nedsättningen själv. Jag förstår tanken, det är inte behagligt om någon bara släpper ned ens hov i golvet med en krasch. Det kan skapa ovillighet att lyfta nästa gång. Men min lättfotade lilla loppa hjälper till och hänger inte tungt i handen med hoven, så hon brukar kontrollera nedåtrörelsen själv, utan duns. Så det blev lite råddigt här när jag börjar försöka guida hoven enligt instruktionen i force free challenge. 

Vi får se om jag hinner få till film på de andra två utaningarna innan februari tar slut. Boogie blev nämligen halt i vänster fram igen så även om hon glatt och villigt utför alla tre så är det ju inget kul att skicka in film på till en tävling. 

Veterinär har kollat idag, hon har jättefina ben och mår tip top men haltar ändå, så frågan är om det inte  är en sån där hovböld långt upp igen...

Jaja, metacam och ta det lugnt från marken i tio dagar så ska vi kolla igen.

Förr i tiden hade såna här avbrott i ridningen gjort mig förtvivlad, men numera är det liksom ingen panik att inte kunna rida på ett tag. Vårt liv tillsammans handlar om så mycket annat numera, Hänga, umgås, kommunicera, träna på en massa saker som gör vår vardag belöningsbaserad. 

Intresset för att klickerträna häst verkar öka, vilket ju är väldigt glädjande. Inte minst märks det i några grupper och forum för klickerträning eller belöningsbaserad hästträning där jag är med. Det har på senare tid varit en ganska stor tillströmning av nya medlemmar. Framtiden ser lovande ut! Även om inte alla är beredda att ta steget och själva övergå till ett belöningsbaserat förhållningsupplägg så tror jag hästvärlden i stort gynnas av en större öppenhet inför olika metodval. Så alla som bara är lite nyfikna är också välkomma! 

Kunskaper om vad som faktiskt utgör grunderna i det klickerskt eller belöningsbaserade förhållningssättet varierar, vilket är helt naturligt. Inte blir det lättare av alla olika benämningar heller

• klickerträning
• belöningsbaserad träning,
• +R
• relationsbaserad träning

Belöningsbaserad träning innebär att fokus ligger på att förstärka de beteenden en  vill se mer av genom att tillföra hästen något som hästen tycker om att få och som  ökar sannolikheten för att hästen vill upprepa beteendet. Dvs en vill belöna fram det en vill ha från hästen. Grunden i träningen är positiv förstärkning, se Fred ovan. 

I klickerträning så används en markör, t ex en klickerdosa eller ett speciellt ord/ljud som pålitligt talar om för hästen att det du gjorde precis nu leder till att jag ger dig det du vill ha. 

I klickerträning läggs också vikt vid att hästen deltar frivilligt och hästens egna initiativ förstärks.

En formar fram beteenden genom att fånga sådant hästen erbjuder frivilligt och bygger sedan vidare på det. 

En bestraffar och korrigerar inte oönskade beteenden. I stället tillrättaläggs miljön så att oönskade beteenden inte uppstår. 

+R betyder att att en använder sig av positiv förstärkning, dvs samma definition som belöningsbaserad träning. Med eller utan markör. 

Relationsbaserad hästträning verkar vara ett eget namn eller varumärke för två tränare som så vitt jag kan bedöma numera jobbar belöningsbaserat. 

Gemensamt för alla ovanstående varianter är att vilja skapa träningssituationer som där hästen känner sig tillfreds och delaktig, där  det är enkelt för hästen att välja de beteenden vi önskar och att en inte använder sig av korrigeringar och bestraffningar. 

Det är roligt att intresset för sk positiva metoder ökar bland hästfolk, på samma sätt som det gjorde bland hundfolk för några decennier sedan. Den ökade efterfrågan innebär att allt fler tränare uttrycker sig som om de tränar mer med belöning.  De kallar sig inte för klickertränare precis, men vill gärna framhålla att de jobbar med positiv förstärkning.

Ett vanligt missförstånd är t ex att beröm är detsamma som positiv förstärkning. Den bistra sanningen är att för de allra flesta hästar så är beröm signal för att nu upphör trycket eller just nu är det liten risk för en bestraffning. Det kan ju vara skönt, men då ligger det sköna i en lättnad, inte i glädjen över att få något. Dvs hur glad än människan anstränger sig för att låta så är det likt förbaskat negativ förstärkning det handlar om.  Det kan mycket väl vara så att att en upplever att hästen blir glad över att en berömmer, men då blir den alltså glad för att den just nu slipper undan något annat besvärande. Se Fred ovan. 

Ett annat vanligt missförstånd är att du kan belöna med vila. Ja, det kan du, om träningen  inte är uppskattad av hästen. Dvs om hästen uppskattar pausen, så är det negativ förstärkning - lättnaden att slippa något. Har du en klickertränad häst, då får du t o m träna hästen att acceptera pausen. För paus/vila behövs även i det belöningsbaserade/klickerska träningspasset, men det är inte något hästen vill ha frivilligt. 

Men om man ger godis då, då är det väl belöningsbaserat? Ja och nej, beroende på hur det görs. Att få en godbit då och då är säkert uppskattat av hästen. Om den kopplar godbiten till utförandet av ett beteende  och om det är godbiten som gör att sannolikheten för beteendet ökar, det är en annan historia. Om det används -R och +P, dvs negativ förstärkning och straff, dvs tryck/eftergift och korrigeringar för att få fram och upprätthålla beteenden  - så är det inte belöningsbaserat/+R tränat/klickertränat - hur mycket gotta det än delas ut. Inte ens om det klickas till. Risken är överhängande att för hästen så överskuggar förekomsten av negativ förstärkning/straff och blir det som styr beteendet. 

Ytterligare förvirring uppstår kring frihetsdressyr och trickträning. Bara för att något sker utan utrustning eller handlar om beteenden som inte är ridning så är det inte belöningsbaserat. Godis kan förekomma, se ovan, men det är hur beteenden lärts in och vidmaktshålls som avgör.  Det delas flitigt olika videoklipp med frågan "Är det här klickertränat/positivt inlärt?" och det är det i princip aldrig. 

Håller tränaren i ett spö är det garanterat inte det, även om de vill att spöet ska kallas för stick, pekpinne eller förlängd arm. Vi människor är experter på att lura oss själva genom att döpa om saker. Fundera i stället på vad det är hen vill göra med den där pekpinnen eller förlängda armen, och varför den ens behövs? 

Kan hästen välja bort att utföra ett beteende? Kan den ostraffat gå ifrån träningssituationen? Vad händer när tränaren givit ett kommando som hästen inte följer? Hur ser hästens känslouttryck ut under träningen? 

Det är helt ok att vilja träna med tryck/eftergift om en föredrar det som metod. Det är helt ok att vilja testa belöningsbaserat lite grann samtidigt som en fortsätter med sitt vanliga. Så har vi nog alla gjort i början. Att välja en egen hybridvariant med inslag från olika metoder är också ok. Det är också helt ok att råka hamna i akuta lägen där en använder tryck/eftergift/straff. Det händer alla någon gång. Men att försöka lura sig själv eller omgivningen med smarta omskrivningar är inte ok, det leder bara till missförstånd både i diskussioner med andra och i den egna  träningen. Att intala sig att det inte påverkar hur ens häst upplever träningen och i förlängningen  vår relation är också ett misstag. Alla våra val har konsekvenser. Vissa val vi gör kan kraftig försämra möjligheterna att använda belöningsbaserade/+R/klickerträningens fulla potential. Då är det ju bra att iaf förstå vad en gör och varför. 

Det blir också lättare att göra nästa val om en har koll på vad en gjort hittills. 

Avslutar med en ljuvlig film från Ann-Louise Ryrvik - helt utan förlängda armar ❤❤❤

Den här...

Det går inte med ord att beskriva vad hon betyder för mig.

Hon är så klok. Och så galen.
Och allt jag någonsin kunnat önska mig.


Fredag. Trötta mattar. Hottis spicar upp helgen genom att låta sitt skadeben oväntat svälla upp på jourtid. Rådgivning med SLU.
Han ska röras på.
Boogie, hon vill också röra på sig. Jag längtar efter Carolina för att bringa ordning i signalsystemet. Luta framåt för ökning och bakåt för samling. Nähä, Boogie vill bara köra galoppfattningar och crunches. Fredagstrött matte och Duracellquarter är en halvbra kombo. Jag bara fnissar och Boogie bombarderar mig med förslag på övningar.

Folk som aldrig tränat belöningsbaserat kommer nog aldrig att få uppleva hästar som frivilligt springer till ridhuset och som blir genuint sura när en försöker avsluta passet. Både uppsuttet och avsuttet i veckan så har Boogie aktivt tryckt bort mig och sig själv från området där jag brukar sitta av och avsluta.
Jag får finta henne genom att uppsuttet hoppa av mitt i ridhuset . Avsutttet får jag lägga en hög avledande pellets till henne medan jag hämtar täcke, pannlampa och godisburk.
Annars går hon fysiskt emellan och vallar bort mig.

Det finns nog många som skulle tänka i termer av bristande respekt och ledarskap om de såg sådana beteenden. För mig betyder det bara att jag ligger helt rätt i termer av kriterier, belöningsfrekvens och belöningskvalitet. Träningen är så rolig att hon inte vill sluta. Hon får aldrig nog. Det är jag som kroknar först...

En väldigt omtumlande dag.
Vi vågade oss på att släppa ut Hottis från boxvilan och det verkar ha gått bra.
Så vann vi högst oväntat ett par biljetter till SIHS kvällsshow i Mälarklinikens fototävling på FB.

Vårt bidrag:

Det kändes ju skojigt att Hottis bidrog till att vi FICK något gratis från en veterinärklinik!
Så hem och duscha av sig värsta stalldammet och iväg till Friends Arena för andra gången denna helg, iaf för mig.
Jag hade ju den äran med fina syskonbarnen och syster i fredags.

Nu fick jag med mig Ebba och vi gottade oss med kaffe och lussebullar på våra fina platser.

Våra pausfavoriter. Vill ha...

Så var det dags för fyrspannsfinalen. Jag älskar ju fyrspann. Har alltid gjort, ända sedan barnsben. Det är något med hur hästarna och människorna sliter tillsammans med att lösa uppgifterna tror jag.

Här ger Luma del Lux allt tillsammans med sina vänner. För att det är vad hästar gör för oss hela tiden. Allt och lite till, ofta utan att vi ens förstår hur mycket vi får av dem.
Luma del Lux är stånghästen med den vita bläsen. En stund senare dör han mitt framför våra ögon på prisutdelningen.
Det hjälper inte att Boogies bästa veterinär Axel springer så fort han kan. Det finns inget att göra.
Speakern uppmanar oss att sitta kvar, showen ska snart fortsätta.
Frihetsdressyr och tomteparad. Några clownhuvuden guppar oroligt omkring i ryttargången.
Barn runt om oss gråter hejdlöst.
Hästar ska väl inte dö mitt i en familjeutflykt? Så kan det väl inte vara?

Axel får berätta om hästens hjärta som inte längre slog. Att höra hans röst, som alltid inneburit hopp och förtröstan för oss, gör det hela ännu mer hjärtskärande.
Vi går när frihetsdressyrens musik startar.
Bakom oss vrålar publik i protest. Musiken stoppas. Nu behövs det läkare på läktaren.
Det kommer sjukvårdspersonal springande med hjärtstartare i högsta hugg.
När hästar ger allt och lite för mycket, så mår tydligen inte vi människor heller så bra.
Vi hoppas det inte var så allvarligt som det verkade, kanske "bara" för mycket känslor?
Vi kör hemåt med många tankar i våra huvuden. Mest av allt längtar vi efter att få pussa på våra egna hästars mjuka varma mular.